Modig? galen?

Modig eller galen?

Modig eller inte modig, galen eller inte galen det är frågor jag fått många gånger då jag sysslat med utförsåkning som blind.

Vad är det egentligen som är mod? Om det är att göra saker som är vansinniga har jag aldrig varit modig men om det är att tänja sina gränser för att känna frihet och självständighet så kan jag ställa upp på ordet.

Galen eller inte, –nej jag har aldrig varit galen för under all skidåkning har jag aldrig tagit galna risker utan tänkt efter och helt enkelt tränat för att minska riskerna. En kanske något överdriven jämförelse kan vara hur en stuntman förbereder sig för att utföra våghalsiga trick.

Alltså, varken modig eller galen bara orädd och kanske lite dumdristig är nog epitet som bättre stämmer på mig som alpin skidåkare. Skidåkningen blev den säkerhetsventil som fick mig att uppleva frihet och lite kittlande av nerverna som tog bort fokus från min förändrade livssituation.

När jag vid 23 års ålder 1979 förlorade synen tappade jag också lite kontakt med verkligheten och skidåkningen blev förutom stöd från familj, vänner och arbetsgivare det som fick mig på fötter igen.

Orsaken till att jag blev synskadad är den diabetes jag haft sedan fem års ålder och redan 1978 började ögonen krångla. Trots behandlingar med laser av mina ögonbottnar gick synen inte att rädda. Under hösten och vintern 1978 försämrades min syn allt mer och i april 1979 fick jag ge upp arbete och mitt liv fick ett helt nytt utseende nämligen som gravt synskadad. Sommaren 1979 var jag vilsen och olycklig men morbror Janne och hans fru Barbro lät mig följa med några veckor i husvagn till Finland och bästa kamraten Kjell tog med mig på någon vecka i segelbåt, det skingrade tankarna. Jag är fortfarande mycket glad och tacksam för deras stöttning.

Eftersom jag sedan barnaår gärna förflyttat mig på snön med brädlappar under fötterna fanns naturligtvis suget och intresset för alpin skidåkning ympat i mitt blod och min själ vilket nu blev till stor hjälp för rehabiliteringen.

Som sagt trodde jag först att min passion för alpin skidåkning skulle vara ett minne blott. Egen envishet och intresse från omgivningen gjorde dock att jag redan 1980 provade på att åka utför igen och det funkade ju riktigt bra.

Testet skedde i lilla Uttersbergsbacken i Krokek Kolmården och det var ett gäng från Friluftsfrämjandet som bjöd in. Kontakten med personerna från Friluftsfrämjandet har sporadiskt fortsatt och jag är mycket tacksam för deras initiativ.

Media var intresserade av de galna synskadade som hasade nerför Uttersbergsbacken och där träffade jag för första gången NT:s journalist Janne Rådegård som sedan blev en synnerligen god kontakt och vän genom hela min skidkarriär.

Janne hade inte skrivit om handikappidrott förut så min och hans karriär i detta ämne började här ii en hal dag (det var snorhalt på vägarna) 1980. Ett tag kändes det som om jag var en seriefigur där reportage gjordes med titlar som: Blinde Mats åker rally och Blinde Mats såg matchen.

Rally, –ja jag fick chansen att åka med som någon typ av kartläsare tillsammans med Snickarn vilken körde som föråkare och det var en upplevelse vill jag lova!

Matchen var på Idrottsparken där IFK Norrköping mötte Hammarby vill jag minnas och IFK bjöd in mig och även stod för syntolkning av matchen. Upplevelsen av matchen var själva stämningen där på läktaren bland IFK-fansen.

Så åter till skidåkningen.

Lite skidåkning följande vintrar och ett sug att nå högre hastigheter, öka tryggheten och tävlingslusten gjorde att jag sökte kontakter med handikappidrotten och Norrköpings skidklubb.

Jag tog massor med kontakter genom telefonsamtal och annonser i handikapptidskrifter och sökte information och andra blinda som åkte utför. Många verkade det inte finnas men några hörde av sig och jag fick kontakt med SHIF (Svenska handikappidrottsförbundet) där det visserligen inte fanns synskadade utförsåkare men folk som hade intresse och förståelse.

Jag inbjöds 1984 efter det årets Paralympics att träffa andra handikappskidåkare på ett läger i Falun. Jag tog mig dit med min dåvarande sambo Carina och vi åkte en hel del skidor under en helg.

Coachen för landslaget var på den tiden Erik Ecke Lindgren och han blev imponerad och intresserad av mina skidåkarkundskaper. Redan från början förstod vi alla att det skulle till en ledsagare med större kapacitet än sambon så jag började leta.

Norrköpings SkidKlubb var den naturliga kontakten så jag ringde upp någon där och frågade om de ”hade någon som var tokig nog att vara ledsagare till en blind”. –Dag Jehrlander sade de utan någon speciellt lång betänketid. Nu inleddes en lång resa som forserades på gott och ont.

SHIF fick mig att tro på en framtid som blind tävlingsåkare och NSK förmedlade kontakt med Dag och på den vägen blev det sedan i åtta år.

Dag visade sig ha de kvalifikationer som en alpin ledsagare av yppersta världsklass skall ha, nämligen bl.a.:

*Vara en ytterst duktig tävlingsåkare.
* Inte ha några som helst fördomar om vad som är möjligt.
* Samma medaljsug som jag.
* Blick för hur jag åker och kunna göra bedömningar blixtsnabbt för att kunna ge rätt kommando.
* Ta snabbt övervägda risker utan att äventyra säkerheten helt.

Eftersom det gick så där alldeles fantastiskt bra att åka ”friåkning” gav vi oss på portåkning med liv och lust. Ledsagarteknik fanns ingen så vi fick uppfinna den själva och tusan vad det gjorde ont.

Friåkningen gick som sagt utmärkt men när det gällde portåkning så var det sämre. Om Dagge och jag komigenom mer än tre portar i rad de första gångerna känndes det som en ren seger så vi begrep att det skulle krävas massor av träning. Träning blev det också och mycket av den varan gjorde vi säsongen 84-85 med allt mer framgång. Vi tränade samtidigt som landslaget och efter säsongen tog Ecke för givet att vi skulle träna för att kunna vara med i VM i Sälen 1986, vilken tanke!

Vi blev sporrade och fick kanske mer självförtroende än vad som var nyttigt men vem vill inte stå där och bära de blå/gula färgerna?

VM i Sälen 1986

Nu började en mördande träning med blåmärken, skratt och gråt för att få vara med under tävlingarna i Sälen. Hade inte tävlingarna gått i Sverige och Erik Lindgren varit så envis hade vi väl aldrig fått chansen att starta med våra så mediåkra erfarenheter och kunskaper. Trots allt som hände är jag nu så här 30 år efter tävlingarna ändå glad att vi deltog för hade vi inte varit med där hade vi nog aldrig kommit någon stans.

Grenarna för oss synskadade (blinda och synsvaga) var störtlopp och storslalom. Störtlopp, vilken idé! Att skicka iväg blinda blåbär utan förstånd och rädsla utför en skapligt svår pist, –ja jösses.

Vi hade fördelen att kunna träna i tävlingsbackarna i månader och detta var ju en otrolig förmån men dessvärre räckte det inte för mig och Dagge. Under ett träningsåk vid VM vurpade jag så pass skapligt att det tog mig mer än 20 år och en operation att bli någorlunda återställd i min vänstra axel. Envishet och annat drev mig dock vidare och med flera rullar tape och en massa värk lyckades vi ta oss i mål i både störtlopp och storslalom. Några lysande resultat blev det inte även om fyra i störtlopp och sexa i storslalom kan låta bra men det var inte så många fler som kom i mål. Vår blivande tränare Lars-Erik Hinders från Falun sa dock vid ett senare tillfälle något i stil med ”oavsett hur många som kommer i mål gäller det dock att gå över mållinjen, det är vad som räknas” så det får väl vara ett riktsnöre.

Den som vann både störtloppet och storslalomen var en Canadensare som heter Jon Huston och han var så där helt otrolig tyckte vi. Jag sade mig att jag skulle bli lika bra som han och helst bättre samt att spöa honom nästa gång det blev tävlingar. Tro det eller ej men han slog mig aldrig mera så säg inte att man inte skall sikta mot stjärnorna.

Pressens kommentarer efter VM i Sälen var väl inte heller så där jätteroliga att få lästa för i Norrköpingstidningen stod ”Linder gjorde fiasko”, Hurra! Dock bestämde jag att de skulle få se på f-n.

Sälen-VM var en fantastisk upplevelse och vi fick många härliga kontakter med handikappskidåkare från hela världen och främst tänker jag på de Skotska bröderna Sandie och Brian Bruce. Sandie hade precis som jag förlorat synen i vuxen ålder och var säkert puschad av sin bror Brian att satsa på utförsåkning. Brian var en synnerligen glad prisse som ängnade sig åt freestyleskidåkning och kunde verkligen hantera ett par skidor. Sandie var kanske inte en lika lysande skidåkare men mod och glädje var det inget fel på.

Vid de här tävlingarna var Sveriges handikappstjärnor med och främst kan nämnas Ola Rylander, Gunilla Åhrén och Lasse Lundström. Förutom Ingemar Stenmark har jag inte haft så många idoler men Ola Rylander är en. Ola som åker på ett ben är förutom en glad och trevlig person också något utöver det vanliga, vad sägs om att åka ”flygande kilometern” i sisådär 170 km/tim på ett ben?!

Paralympics 1988 i Innsbruch

Så vidtog ännu mera tränande och nu börjar vi snacka om träning för innan var det nog mer turiståkning och lek. Dagge och jag tränade mycket mera och åkning och samkörning blev allt bättre. För att testa form och kvalificationer åkte vi vintern 1987 till Arosa i Schveiz där deras mästerskap gick av stapeln för att testa formen. Jag blev under dessa tävlingar av med min mustach eftersom jag slog vad och lovade att raka av mig den om jag vann tävlingarna men det var rätt skönt att vara utan.

Så packade vi då in oss i Flygvapnets Herculesplan och flög ner till Innsbruch för att tävla i Paralympics vilket är OS för handikappade. Snopet var det att det fanns så lite snö men arrangörerna fixade det förstås. Arrangörerna sa att oftast fanns det konstsnö när det var dåligt med den naturliga varan men i Österrike hade de ”armesnö”. Armesnö, –ja det var militären som handskottade och forslade snö till tävlingsbackarna och underlaget blev suveränt.

Storslalom stod först på programmet och vi var laddade och glada inför tävlingen. Efter första åket låg vi trea och började hoppas på medalj. Även det andra åket gick bra och vi var jätteglada för att kunna stå där i målet och vänta på resultatet för hur det än var så hade vi med råge klarat målsättningen och kommit i mål. När alla åkt färdigt bröt vårt och lagets jubel ut för resultatet var en silvermedalj, min och Sveriges första i alpin synskadeskidåkning.

Vi fattade inte vad som hänt och det tog tid innan ruset lagt sig och man börjat fatta hela situationen men efter prisutdelningen blev det ju en påtaglig medalj som gick att känna på.

Jag minns särskilt hur vi hörde när de som inte tävlat den dagen (synskadade och övriga tävlade olika dagar) kom hem från träning och tränaren Pelle Munters skrek av glädje när han fick höra vårt resultat. –Ja det här är nog en av de underbaraste stunderna jag kan minnas för det var som sagt inte bara det att Dagge och jag tagit silver, det var också den första medalj Sverige tagit i alpin handikappskidåkning för blinda!

Så stog störtlopp på programmet och efter den tidtagna träningen hade Dagge och jag den näst bästa tiden men vågade inte hoppas på något för vi tänkte att de andra åkarna höll igen lite. Så var det då dags för tävlingen och allt kändes så där alldeles underbart bra på alla sätt. Jag hade fått låna en av Ingemar Stenmarks gamla störtloppsdräkter av Ola Rylander och eftersom Ola vara har ett ben så såg det kanske lite kul ut men….. Stenmarks dräkt! Vi gjorde ett i det närmaste perfekt åk och så var det vara att stå där i målfållan och vänta på Huston och de andra grabbarna. Spänningen steg och steg när åkare efter åkare kom i mål med sämre tider utom en som slog oss med några skitsiffror och till slut stod vi där som silvermedaljörer igen. Vi fattade inte nu heller vad som hänt och det tog tid innan ruset lagt sig. Det var enkelt att ”nöja sig” med ännu ett silver för den som vann åkte ju bara bättre så det var rättvist.

Två silvermedaljer i bagaget och en massa glädje hade vi med oss när vi ställde kosan mot Sverige igen och snacka om uppmärksamhet hemma i Norrköping, nu var det inte längre någon ”Linder gör fiasko” i pressen, tänk vad lite metallstycken kan göra!

Efter Paralympics gickt det allt lättare med sponsorer och både träningspengar, skidor och pjäxor fixades lätt några år så nu var det bara att träna för nästa stora evenemang

VM i Winter Park 1990

Träningen blev hårdare och lite skador kom också och gick men i det hela var det inga stora grejor som hände fram till nästa VM. Ännu en medalj i Anzere, Schweiz under mellansäsongen visade att formen höll någorlunda och Dagge och jag flängde runt i både Sverige och Europa för att åka skidor så mycket som möjligt.

Smolket i bägaren när VM började närma sig var att mina njurar började ge upp och jag mådde allt sämre och sämre men att ge upp en resa till USA, aldrig. Så blev vi då uttagna och fick följa med på resan ”over there” och det blev en upplevelse. Eftersom det var på hög höjd kom vi dit några dagar tidigare än vad som är vanligt och tur var väl det för luften var allt bra tunn. Eftersom jag hade så dåliga njurar var det massor med orenheter i blodet och detta i kombination med den tunna luften gav mig stora problem. Bara mina närmaste kamrater visste mina jätteproblem då jag fick kramp i tid och otid då blodet inte kunde förmedla syre tillräckligt men tack vare envishet och min kamrat Lars-Göran som är massör genomförde vi i alla fall ettlyckat Super G där vi återigen fick en silvermedalj, en angenäm vana.

Efter den första tävlingen tränade vi hårt inför storslalom men den tävlingen fick jag aldrig åka eftersom jag drabbades av en ohygglig förkylning som sedan höll mig i säng inte bara under avslutningsfesten utan också i två veckor när jag kom hem så det blev ett anticlimax av vår Amerikatripp men ändå!

Paralympics i Alberville 1992

Nu kommer vi till en mycket jobbig tid som dock med mycket hjälp av skidåkningen gick att genomleva. Efter VM i Winter Park blev mina njurar drastiskt sämre och sämre och i december 1990 tog de helt slut. Jag och Dagge hade varit på ett träningsläger i Idre första veckan i december och provtagning av njurvärden gjordes. Jag hade redan varit i kontakt med Salgrenska sjukhuset i Göteborg inför en eventuell transplantation och nu den 18 december fick jag ett samtal därifrån. Koordinatorn för transplantationer ringde och sa att jag var satt på väntelista och att de skulle aktivera min personsökare så det var bara att vänta. Dagen innan hade jag varit och tagit prover i Linköping och nu ställde jag in mig på att vänta på både provsvar och samtal från Göteborg. Efter ca två timmar ringer så telefonen på jobbet och det är koordinatorn igen, –har hon glömt några uppgifter tänker jag men… –Du får ta och packa för det är dags för dig med transplantation säger hon, det är knappt att jag tror det för vem har hört talas om en väntetid på mindre än två timmar?! Allt nog, den julen och det nyåret fick man stanna i Göteborg men på många sätt blev det min bästa julklapp någonsin för jag fick må bra igen.

Någon egentlig träning fick jag inte utöva på flera månader men framåt mars 1991 började jag komma igång igen. Krafterna kom tillbaka och i juni blev det lite försiktig glaciärskidåkning i Österrike och sedan blev det träningsläger även detta i Österrike under oktober och så drog karusellen igång igen. Jag gav mig tusan på att komma i form för att få följa med till Alberville för ytterligare ett Paralympics och ta mig tusan, vi lyckades.

Även där i Frankrike blev det bara en tävling eftersom sjukdom och nytransplantation inte var någon kombination att ta chanser med men ett brons i Super G blev i alla fall facit och kanske är denna medalj den som är värd mest för frågan är, hur många har tagit internationella medaljer 13 månader efter en transplantation. Expressen hade på sina löpsedlar texten ”Mats jublar över segern och livet” och även om det inte var jag som kom på denna så håller jag om så bara för den gången med dem.

En liten historia som kan visa den kyla som Dagge hade i sin ledsagarroll är väl situationen från Super G tävlingen. Blinda åkare startade med ett långt mellanrum men när Dagge och jag kom ner mot målgången så hade vi åkt ifatt de som startat före oss. Vid sådana här fall kan man stanna och få starta om men vad tusan tyckte Dagge för vi hade gjort ett bra åk så långt och så fortsatte vi. När vi var bara en port bakom paret framför gjorde de en miss och kom väldigt långt ut i en sväng varvid Dagge styr mig mycket nära innerkäppen och gör en suverän omkörning , det kallar jag iskyla i knivig situation. Själv märkte jag inte ens att vi passerade några utan det berättade Dagge när vi lyckligt kommit i mål ivrigt påhejade av publiken.

Nu hade vi återigen tagit en medalj, –ja medaljer var det denna gång för äntligen fick Dagge som ledsagare också en egen. För mig var denna kanske den värdefullaste av alla!

Paralympics 1994

Efter Alberville 1992 bestämde jag mig för att sluta med skidåkningen på denna nivå och upphörde helt enkelt med träningen eftersom jag var mer än nöjd och ville göra något annat och ge övriga livet mer tid.

Jag hade börjat få hjälp med fysträningen av Anders Enzell och vi började också att åka skidor tillsammans. Anders och jag jobbade inom handikappidrotten och var med och startade familjeläger för synskadade barn, ungdomar och deras föräldrar, ett läger som har fortsatt varje år sedan dess. Skidåkningen tillsammans med Anders gick alldeles utmärkt och snart började vi på skoj åka storslalom i portar och ta mig tusan fick man inte lite sug igen. Ledare från handikappidrotten knuffade också lite på mig att satsa på Paralympics i Lillehammer 1994 och jag föll för frestelsen.

För att få ordning på en vänsteraxel som ständigt hoppade ur led gjordes en operation av denna 1993 och så var cirkusen igång igen.

Anders som jobbade som brandförman i Norrköping fick uppställning från brandkåren och jobbarkompisar så han kunde vara ledig för skidåkningen och även jag lyckades få support från arbetsgivare. Gittan Enzell som hade mycket kontakter med företag ordnade en del sponsorer och Salomon fixade skidor och pjäxor så nu var det bara att gasa igen.

När tävlingarna i Lillehammer närmade sig kände jag åter igen den där pressen från omgivningen och denna gång kraschade psyket, jag började bli rädd inför start. Att avstå tävlingarna fanns dock inte på kartan utan det blev till att bita ihop och hoppas på att koncentrationen inför tävlingarna skulle räcka till.

Till Lillehammer bar det och även om denna tävling resultatmässigt blev ungefär som VM i Sälen 1986 så var själva upplevelsen den kanske bästa för vilken stämning och vilket publiktryck!

Super G

Vår första gren var SuperG och nu hände det som absolut inte fick hända, vår radioutrustning krånglade. En minut före start märkte jag att ljudet hackade och jag hörde bara cirka vart tredje ord Anders sa. Vi beslutade dock att chansa för alternativet var VO och det fanns inte ens på kartan. Konstigt nog blev jag helt lugn och enormt koncentrerad och vi gav oss iväg.

Resan höll ca två tredjedelar av banan men så kom en port ivägen och så var den sagan all. Jag bröt väl inte fullständigt ihop men inte långt ifrån och jag var väl inte så glad och trevlig som vanligt. Felet var ju inte egentligen någons utan tekniken hade krånglat.

Allt nog, det var bara att ladda för storslalomen och det kändes ganska bra inför starten där. Dess värre fick jag ett stopp redan i den första porten och luften gick ur men vi kom iväg igen och genomförde det första åket ganska OK. Stoppet kostade oss för mycket tid så något andra åk blev det inte så där och då tog i alla fall tävlingskarriären slut.

Paralympics i Lillehammer var som sagt inte något att skryta med rent resultatmässigt men det blev ett minne för livet.

Nu var som sagt tävlingskarriären slut men det var inte dags att lägga skidorna på hyllan ännu för det fanns mycket att göra för alpin skidåkning för synskadade.

Jobb som utbildare

När jag kom hem efter Lillehammer var jag tvärsäker på att det inte skulle bli mer tävlingar för mig. Beslutet var enkelt att fatta för nu är vi där ”modig eller galen” och eftersom jag inte är galen så förstog jag att när man är rädd för att tävla ska man sluta.

Skidåkning var i alla fall mitt öde och nu började en rolig tid för tillsammans med Mattias Johansson började jag turnera och utbilda skidlärare, synskadade och ledsagare. Jag skrev med hjälp av Synskadades Riksförbund en liten bok om alpin ledsagning och den och kursprogrammen där använde vi när vi åkte land och rike runt.

Glädjen att få synskadade att åka skidor var underbar och särskilt när det gäller barn och ungdomar.

Under många år deltog jag vid SRF Östergötlands familjeläger i Idre där jag tillsammans med Mattias eller Anders agerade skidlärare och frågan är om detta med att ha fått så många synskadade att åka skidor är ännu större än alla medaljer och berömmelse för innan vi började fanns inte alpin skidåkning för blinda och synsvaga i Sverige.