zento

Eftersom det hade varit så psykiskt jobbigt med Ulli hade jag bestämt mig för att någon mer ledarhund skulle det inte bli för min del.

Jag var utan hund några månader och det var ganska skönt eftersom det varit en hel del problem med Ulli men så kom suget igen.

Ledarhundsfolket hade också bearbetat mig och jag fick förfrågan om jag inte kunde tänka mig en Labrador istället för schäfrar vilket jag inte kunde då jag aldrig hade gillat Labradorer.
Sven-Åke övertalade mig dock att komma upp till Sollefteå för att testa på hur det kändes att jobba ihop med en Labrador och OK, jag kunde väl testa då.
Någon uträkning var det med denna test det har jag nog förstått efteråt för när jag väl var på plats tussades jag ihop med en lite oformlig kille som hette Zento och visst var jag skeptisk. Labradorer är ju så väldigt olika schäfrar och jag gillade psyket hos schäfern men visst var Zento en kul och glad kille. Under en vecka kamperade Zento och jag ihop, jobbade och hade trevligt i största allmänhet och så kom då dagen då jag skulle åka hem igen.
Konsulenterna ville träffa mig för en diskussion om mitt vidare ledarhundsinnehav men först skulle jag packa.
Zento och jag var på vårt rum och jag började plocka ihop mina grejor och märkte snart att jag hade hjälp med stuvandet av väskan. Zento sprang och plockade upp strumpor, skor m m och lade det i min väska och det var nog då jag bestämde mig. Jag tänkte: – Jasså du, antingen hjälper du mig för att du vill bli av med mig eller också vill du snabba på packningen för att vi två skall komma iväg tillsammans så fort som möjligt. Oavsett vilket det var så föll jag och naturligtvis bestämde jag mig för att ta med mig hundluringen hem. Nu fick han ju inte följa med direkt utan vi fick vänta några veckor men hem kom han och det ångrade jag aldrig.
Nu kom en tid med helt nya dimensioner i hunderiet och jag fick verkligen lära mig vad mat betyder. För jösses, Zento åt och spydde jämt och ständigt tyckte jag som var van vid schäfrar.

Zento var också han en fantastisk ledarhund och nu kunde jag verkligen gå vart jag ville, åka tåg hur som helst och han kunde ligga i timmar på möten och var så trogen en hund kunde bli.
Ja ligga snällt på möten kan välan diskuteras för vid flera tillfällen hände malörer. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag var på Synskadades Riksförbunds kursgård Almåsa och var deltagare och föreläsare vid en kurs. När det var min tur att ta scenen i besittning knöt jag fast Zento med kopplet i bordet där jag suttit och gick själv upp. Efter en stund kom hunden lommande, och Inger som då var en av ledsagarna på kursen tog honom tillbaka och skulle sätta fast honom igen. Si detta gick inte för av ett fint och smidigt läderkoppel fanns endast karbinhaken kvar och vi undrade då vart kopplet tagit vägen. Allt fick sin förklaring någon dag senare för Inger ringde mig för att kolla hur det var med hunden för vi anade att han helt enkelt ätit upp kopplet. Medan vi pratade gick Zento till sin favoritspyplats vid ytterdörren och, vips, där kom kopplet upp som en äcklig grov spagetti. Ja många koppel blev det som förtärdes och ibland var det jobbigt att bli utan för visst behöver man knyta fast hunden ibland. Konsulenten Kurt Jönsson fixade ett koppel med en stålvire i men detta var inget större problem för Zento för även detta koppel forserades med bravur.
Snäll intill dumhet var den här hunden också och ”kors i taket” han älskade katter! Detta var något som jag inte var van vid så det blev nu också katter i huset och Zento älskade dem.
När vår honkatt skulle få ungar var Zento den självklare vaktaren och det är synd att vi inte har kort på när han ligger mindre än en meter från kattan och sedan ungarna vartefter de föddes. Fem kattungar blev det och onkel Zento stod ut med slynglarna även om de ibland hängde i klasar i både öron och svans. Katterna verkade gilla hunden också för det hände lite då och då att de matade honom med kattmat och frukt. Kattmaten stod liksom ofta frukt på en bardisk i köket och Zento hade sina skålar nedanför. Två av katterna roade sig ibland med att släppa ner lite torrfoder till hunden och rullade också gärna ner äpplen till honom, något Zento verkligen uppskattade. Det finns någonstans i samlingarna ett kort där Hunden och Aramis, som var en jättestor Norsk skogkatt, står och dricker ur samma skål så jag har en helt annan tolkning av uttrycket ”som hund och katt” än vad som egentligen menas.
Jobbmässigt så åkte vi massor land och rike runt eftersom jag återigen fick ett resande jobb och Zento var ju alltid med.

När det gäller resor och minnen så minns jag, även om jag helst skulle vilja glömma när jag och Zento var på väg till Borås en morgon och han blev lite nervös. Jag hade sällskap i kupén av några ungdomar och skräck, skräck över alla känslor, Zento var skitnödig! Det fanns inget att göra utan olyckan infann sig och en odör av obeskrivligt slag spred sig i kupén. Vad att göra? Jag fick tag i en plastpåse och fångade hundskiten i denna och (ursäkta mig ni lagens väktare) samlade in skiten och kastade ut den genom fönstret. Ungdomarna var sedan helt fantastiska och hämtade vatten och halva tågets samlade pappersservetter och vi skurade golvet. Vid nästa station tog konduktören ut Zento, men då var han ju inte nödig men hyggligt var det ju!
Apropå konduktörer så måste jag ge denna yrkesgrupp en eloge för all service jag och hund fått genom åren. Jag åkte ett tag ofta till Östersund från Kolmården på morgonen och sedan till Stockholm på kvällen. Konduktörerna kände igen oss och hjälpte till att rasta Zento även på natten då jag lugnt sov i sovkupén.
Zento var en gruvligt duktig ledarhund och ett av hans paradnummer var snurrdörrar. Då vi närmade oss en roterande dörr saktade han in, gungade lite och timade perfekt dörren och satte fart.
Så var det dags igen och även Zento började att bli gammal vilket visade sig i att han började att se allt sämre och sämre. Jag märkte det i tunnelbanan i Stockholm för han ville inte så gärna gå nedför trapporna utan missade dem ofta. Helt uppmärksam blev jag då Zento och jag gick nedför trapporna från Ingers lägenhet i Gubbängen och jag inte hade tänt lyset i uppgången varvid hunden ramlade nedför trappan. Jag blev förskräckt och som tur var kom Kurt, en av ledarhundskonsulenterna till kontoret i Enskede där jag jobbade då just den dagen och han tittade på Zentos ögon. – Han har ju grå starr sa Kurt. Vilket öde för en ledarhund.
Jag var nu återigen inställd på att dra ner på takten för att Zento skulle få åldras hos mig och Inger vilket han verkligen gjort sig förtjänt av men även nu kom en lyckad lösning. Min dotter Linda tog hand om Zento och han fick åldras på en gård ute på landet med god tillgång på koskit och katter så han fick det bra.