Ledarhundar
Det sägs ju att ”det bästa hos människan är hunden” och vad ska man då säga om ledarhundar?
Ledarhunden är för många en nästan mytisk varelse som hjälper sin förare att se och klara sig i olika miljöer. Det är ibland ingen hejd på vad människor i omgivningen tror att hunden kan och jag kan relatera från en upplevelse som en annan ledarhundsförare hade:
Personen i fråga stod tillsammans med sin hund och väntade på bussen och två personer i närheten pratade så där högt som man gör ibland då man är frågande och både vill och inte vill att den det gäller ska höra. ”Hur vet han vilken buss han ska med”, ”Hunden läser väl numret på bussen”, ”näää, det kan den väl inte”, ”nej, det har du nog rätt i, numret sitter ju så högt upp”.
Visst ska våra fyrbenta kamrater ha all kredit för det jobb de gör men det gäller att föraren hittar och att förare och hund är samtrimmade för att det ska fungera bra. Det gäller också att lära sig att lita på sin hund vilket kan ta tid men det är värt allt jobb för när det väl fungerar bra kommer säkerhet och frihetskänsla.
För mig har ledarhundarna blivit en viktig del av livet, friheten och möjligheten att röra sig naturligt i hög takt är några saker som ledarhunden ger. Sällskap och kamratskap som hunden ger är också viktiga skäl till att ha en ledarhund. En Norgehistoria (- ja, den finns nog i Norge som Svenskhistoria också) är att man säger ”Varför har poliser i Norge hundar”, ”- Jo för två hjärnor tänker bättre än en”. Själv tycker jag inte att denna lilla historia är ett dugg elak för visst tänker hunden och jag bättre tillsammans och bara man känner och litar på varandra fungerar allt bättre!
Ungefär så här gick det till när jag blev frälst (av ledarhund):
1980 eller var det så tidigt som hösten 1979 rent av kom en av ledarhundskonsulenterna, Sven-Åke Kastling på besök till rehabiliteringskursen där jag gick och jag fick en inblick i det fantastiska ledarhundslivet. Jag fick prova en ledarhund och det var ju inte så dramatiskt i sig, men bara tanken fick mig att leva upp. Jag har alltid gillat hundar även om jag aldrig hade haft någon egen och egentligen inte alls hade någon erfarenhet av dessa fyrbenta kamrater. Allt nog, jag tog kontakt och anmälde mitt intresse av att få en ledarhund och till Sollefteå bar det av en vinterdag 1980. Där fick jag testa hundar på längden och tvären. Massor med snö var det och jag fick prova en schäfertik som jag minns hette Girl och vi blev snart kompisar.
Det härligaste i sammanhanget förutom kontakten med allt trevligt ledarhundsfolk och hundarna var att jag kunde gå i min egen takt igen. Sven-Åke höll nog på att få ”fladder” och flåsade rent farligt då vi hade avverkat en mycket rask promenad på en skogsstig och detta berodde inte på min överlägsna kondition. Nej, vad jag inte tänkte på och Sven-Åke inte heller sa förrän efteråt var att han fick pulsa i halvmeterhög snö medan Girl och jag raskt promenerade på den upptrampade stigen. Snacka om jag var frälst efter denna vecka!
En otroligt stor tomhet övermannade mig då jag åkte hem efter att ha förstått att det här med ledarhund verkligen var något för mig och jag inte hade någon hund med mig hem.
Väntan blev dock inte så lång för efter några månader hade de hittat min livskamrat Isa och jag fick åka på kurs för att lära känna henne.
Som sagt har det passerat fler hundar i mitt liv för efter Isa kom Silla, Ulli, Zento, Gaius, Vita och Ifozz. Zento var min första labrador vilken gav mig en helt ny dimension på det där med mat efter att ha haft tre schäfrar och underligt nog åt han inte ihjäl sig. Gaius var halv Labrador och halv Golden vilket är en bra mix verkar det som. Psyket var som hos mina schäfrar och han hade även Labradorernas goda sidor vilket gjorde honom till i det närmaste perfekt. Ibland undrar jag dock om man inte skulle ha fixat en sådan där tröja som grannens barn hade och där det stod ”Jag är inte döv utan skiter bara i vad du säger”,
underbart men irriterande!
När Isa började komma lite till åren blev det till min stora sorg dags att byta hund.
Min nästa kamrat blev Ulli och egentligen var det olyckligt redan från början.
Nu hade jag bestämt mig för att någon mer ledarhund skulle det inte bli för min del.
Inger kom en dag till mig och sa: Kom och titta så skall du få se en fantastiskt vacker hund!
När det var dags att byta ut bråkstaken Gaius diskuterade jag med konsulent Bengt Borg och ville ha en liten, lugn tik och se där, det fanns en sådan på lager för just då var det inte kö på hundar som det dessvärre blivit senare.
Jag började bli äldre och det blev svårt att röra på sig så jag funderade länge på om jag skulle ha någon mer hund.
Mitt liv har så mycket berikats tack vare mina ledarhundar och kontakten med dessa underbara djur har gjort livet så mycket enklare och roligare att leva, –ja för att inte säga mer spännande.
En situation som jag då det gäller hundarna så här till slut vill nämna är den jag råkade ut för då jag en vinter skulle hem från jobbet. Kallt var det och massor med snö och bråttom för att hinna med bussen hade jag förstås. Isa och jag jäktade mot busshållplatsen och då vi skulle passera ett dike (genväg) signalerade Isa stopp. Jag blev irriterad och manade på henne varefter hon tog ett jätteskutt och där låg vi och kravlade i världens jättedriva som plogats upp – snacka om tillit. Eftersom jag lyckligtvis är begåvad med många skratt fick jag ett rejält sådant och efter diverse pulsande hann vi dessutom med bussen! Ja, incidenterna var många, uppätna smörgåstårtor, ihjälskrämda kaniner, rännskita i tågkupé, vilsna nattvandringar och mycket annat kunde jag skriva om eftersom jag upplevt detta ihop med mina kamrater men kanske det får bli några kapitel i någon annan publikation eller i kommande uppdateringar vartefter minnen kommer!